Idag gjorde jag årets svenska utomhus löpning. Det var kallt och härligt. Efter avslutad löpning står jag utanför dörren till huset, framåtlutad och andfådd. Kollar statistiken på Iphonen och börjar strecha i mars solen. Det är en fin och fri känsla. En känsla som utbyts mot ångest när jag inser att jag endast tagit med mig nycklen till lägenheten och inte brickan till huset. Utelåst och svettig. Lugnt tänker jag. Det är fint väder och jag är ledig. Det kommer nog någon snart som ska in eller ut. Efter 20 minuter så har kroppsvärmen från träningen försvunnit totalt och nu fryser jag.
Jag har två grannar på min våning. En granne som är i min ålder och ett par som är i min ålder om jag hade varit pensionär. "Min ålder" grannen svarar inte. Självklart. Vem fan är hemma en onsdag klockan 11? Jag ringer granne pensionär och tant Lindqvist svarar i andra änden.
- ...Hallå?
- Hej, jag heter Mathias och jag bor granne med dig.
- Jaha, hej?
- Hej. Jo, det är såhär att jag har glömt min bricka till dörren till huset.
- Jaha?
- Så jag undrar om du kunde öppna dörren till mig?
- Ja.. det vet jag ju inte hur man gör men jag försöka.
- Ah, vad snällt, tack.
Lägger handen på dörren och väntar på klicket. Inget klick förutom klicket från telefonen av tant Lindqvist. Ja, det gick ju jävligt bra säger jag högt och ringer upp igen.
- Ja, hallå?
- Hej, det funkade inte så bra.
- Vadå?
Nu tror jag att jag har ringt fel person.
- Ehm, ringde jag inte dig nyss?
- Ja, kom du inte in?
Jag är nära att säga: - Jo men det fattar du väl om jag fortfarande står här utanför och ringer dig igen! Så jävla roligt är detta!
Istället:
- Näe, det funkade inte. Det ska vara en liten knapp på telefonen som du trycker på.
Samtalet bryts. Och så även mitt tålamod för äldre. Tant Lindqvist var troligtvis senil.
Jag ringer upp tant en sista gång och inga ords byts. Ett klick ljud från dörren hörs och jag springer in i friheten.
