Spårvagn 1. 2010-01-06 22:33

Igår satte jag mig på spårvagnen. Jag hade varit hos David. Vi käkade räkmackor och såg på en kass Jean-Claude Van Damm film. Finns inga bra filmer med honom. David bor på Wrangelsgatan. Jag tycker det är jeans-igt. Det är den enda riktiga anledningen till att vi hänger hos honom och inte på min gata, Virvelvindsgatan. Inte för att han har en större och goare soffa som kissar på min sketna 3-sits IKEA soffa, inte för att han har lots of håkans på sitt ICA, inte för att jag bor på fel sidan älven... detta är kanske den enda anledningen till att jag hänger med David överhuvudtaget. Enbart för Wrangelsgatan... som ni säkert fattar blir det snabbt läst Wranglergatan.

På spårvagnen. 1an mot centralen. Jag sätter mig längst fram i hela vagnen. Det tycker jag är kul. När vagnen är helt full så tvekar jag inte att ställa mig längst fram, precis vid spårvagns chaffören hytt för att studera och iaktta hans rörelse. Se det han ser. Ibland fantiserar jag mig att jag kör vagnen. Ibland fantiserar jag att chauffören är från Yemen och är en självmordsterrorist. Då drar jag i nödbromsen. I fantasin.

... på spårvagnen så sitter jag längst fram, där det är lämpats för äldre människor. Framför mig finns inget och ingen. Skulle vagnen panikbromsa så skulle jag flyga rakt in i chaufförens hytt. Till terroristen, från Yemen. Precis när jag har hoppat på vagnen så skymtar jag en överviktigt människa springa mot vagnen i vintermörkret. Jag trycker på "öppna" knappen så att den överviktiga människan hinner med. Den överviktiga människan är en äldre dam som har levt livet lite väl mycket och sett på för lite "Du är vad du äter". Helt slut, andfådd och röd i ansiktet ställer hon sig, vid min drömspot. Vid chaufförens hytt. Precis framför mig. Framåtlutad, så mycket som möjligt, försöker kipa efter luft och kalorier. Jag stirrar ut genom fönstret, tycker lite synd om henne samtidigt som jag har ett vaksamt öga på hennes nästa move. Lite nervös. Damen har hyperventilerat klart, ryggar sig uppåt, kollar efter en lediga plats. Då startar vagnen. Alla vet att spårvagnarna startar med ett ryck. Inget väsentligt ryck men är man på fel fot, onykter, eller som i detta fallet.. jätte tjock och andfådd så känns det som man är med i en tågkrock. Damen flyger fram som om hon hade sett en friterad Snickers liggandes under mitt säte. Under en liten stund, som känns som evighet så har jag damens båda gigantiska bröst i mina händer. Rent reflexmässigt tar jag upp händerna för att dämpa damens fall och för att rädda mitt liv. Där kommer brösten med stort B. Det känns som jag är med i den gamla filmen "Mördartomaterna anfaller (1978)".

... efter all drama och lugnet har fallit ner över spårvagn 1 mot Tynnered så funderar jag. Jag tror.. i stundens hetta utbrast jag ett; Neeej! när jag insåg att jag skulle bli ett offer för den som skulle vara perfekt för omslaget till "Supersize Me x 10". Och jag tror.. jag kissade på mig lite.

(bilden har inget med inlägget att göra)