Det bästa av mig finns djupt i mina sämsta sidor.


Vi spelade bowling igår. Roligt. Trevligt och lättsamt. Ett bra förslag som kom från merparten av sällskapet. Bland annat mig. Jag tror att merparten tyckte det var roligt, trevligt och lättsamt. Förutom jag.

Vi är sex personer. 1 bana. Först ut är jag. Första kastet. Ner i högra rännan. Skratt, hihi, fniss fniss. Andra kastet. Ner i vänstra rännan. Skratt fniss, hihi, tihi. Ingen fara tänker jag. Detta är roligt, trevligt och en lättsam aktivitet.
Andra man, strike. Tredje man, inte strike men ej många käglor ifrån. Fjärde tjej, bra kast, många käglor nere. osv. High fives utdelas, klapp i ryggen och skratt. Fniss, tihi, hihi, haha hörs tillsammans med klämchecka 90-tals låtar som pumpades ut i källaren på Stigbergstorget. Vi har roligt och trevligt. Nånstans, efter jag kastat (kastat? bowlingterm?) mitt andra patetiskt rövdåliga kast, ner i rännan så börjar det svartnar för mig. Roligheten, trevligheten och lättsamheten försvinner. Vrede, avund och högmod knackar på. Fortfarande fniss, tihi, hihi, hoho hörs. Jag är tyst. Andra striken för David. På tavlan ligger jag sist. Likt dimman smyger över Hisingen en höstkväll så kommer tävlingsmänniskan fram. En av de dåliga/bra sidorna av mig. Motvilligt skratt och motvilliga highfives delar jag ut. När jag egentligen vill slå David i huvudet med ett klot. Bryta hans jävla hand så han inte kan göra sina smått perfekta, raka kast. Jag önskar att Lisa skulle ramla på golvet, att håret fastnar i ett gammalt grönt tuggumi, att Ricky inte hade en sån där jävla idealisk mustig musch och att gubben som jobbar i garderoben skulle skratta med mig när jag sa; Här står du och hänger!

Gubbjävel. Klotsatan. Röv dåliga äckliga Presidents of United State of America med sin "Video Killed the Radiostar" tänker jag när jag sjunger och klappar med... roligt, trevligt och lättsamt. Auw, auw.

Nu regnar det tamejfan också.